tisdag 2 februari 2010

Om längtan

Jag är iklädd de mjukaste sockor, sådana som gör stegen ljudlösa. Jag har tända ljus överallt och värme i kroppen efter en lång och varm dusch. Jag är inoljad, bokstavligt talat, från topp till tå och känner hur all denna mjukhet spider sig ända in i själen. Jag är ensam hemma och kan ge rum för mina tankar att flyga fritt. Så vilsamt det är att möta sig själv.

Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.

Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.

De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.

Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.

8 kommentarer:

  1. Låter underbart få se magen börja växa. Njut riktigt!

    SvaraRadera
  2. Åh så härligt det måste vara=D
    Får man f¨åga hur många försök ni gjorde innan det lyckades....
    Kan du svara på min blogg.....? =)

    Ha en fortsatt mysig kväll=)

    SvaraRadera
  3. Hoppas du lägger upp fler bilder på den fina magen! =)

    SvaraRadera
  4. Vad fint inlägg du har skrivit!
    Jag får så mycket hopp av sådana berättelser, att även om man känner ofta att livet inte ska ge något barn, men till slut ändå lyckas man. Du är ett så bra exempel för detta. Jag är så glad för er och att ni inte gav upp och höll ut hela vägen. Här är "belöningen" :-).
    Jag vill också se flera bilder om magen ;-).
    Kram

    SvaraRadera
  5. Åh, vad fint du skriver. Och hoppfullt för oss andra! Kram.

    SvaraRadera
  6. Vackert skrivet!! Känner verkligen igen mig också.

    Många kramar!

    SvaraRadera
  7. Så underbart att läsa det du skriver! Guldstjärna till dig för att du ger oss hopp! :-)
    Kram

    SvaraRadera
  8. Vackert, säger jag också. Härligt att det trots så mycket och så lång sorg kan komma så mycket glädje!

    SvaraRadera