En förvirrad dag, eller en ynklig början på veckan

Jag undrar om magen på något sätt har puffat mina tårförråd längre uppåt, närmare ögonen. De tycks svämma över så lätt nuförtiden. När jag kom hem från jobbet idag tog det kanske två minuter innan jag grät som om jag hade haft den mest eländiga dagen någonsin. Det hade jag nu inte, om man bortser från att jag lyckades sammanföra en kaffekopp och en full, nybryggd kanna kaffe på ett så olyckligt vis att det blev en rejäl explosion och plötsligt står jag där med bara en kopp och i andra handen ett handtag medan glasbitar och kaffe finns överallt runt och på mig. Hur det gick till vet jag inte, men min vita tröja hade plötsligt en brun ärm och det brände väldeliga genom ärmen. På magen och byxorna var det också brunt och vått och kaffedoftande, men de tygen var tjockare och mera skyddande. Rådiga damer i jobbets matsal föste in mig till en kran med kallt vatten, själv var jag lätt förvirrad över vad som hade hänt... Just då lyckades jag hålla mig för gråt, även om jag fick kämpa emot lite när en kollega kom för att se hur det hade gått och hela min underarm brände röd och het, men när jag kom hem och dessutom var hungrig efter ett långt möte och allt var precis som jag lämnade det imorse, trots att maken varit hemma hela dagen, så började tårarna bara rinna och rinna och jag kände mig så oöverkomligt trött.

Vi ska flyga till London över helgen och för det behöver jag ett läkarintyg på att allt är som det ska vara med min dyrbara mage. Det betyder att jag måste träffa monsterläkaren imorgon igen. Hon var den enda som hade en tid ledig. Jag är tacksam att jag fick en tid med så kort varsel, men jag spänner mig redan inför hennes hårdhänta undersökning. Så jag gråter väl en skvätt imorgon igen...

När jag försökte förklara för min man att man är känsligare när man är gravid frågade han oroligt vad prognosen är efter förlossningen, blir det bättre eller värre alltså... Jag upplyste honom om att en del blir deprimerade på riktigt, medan andra bara har nära till tårarna en kortare tid när hormonhalten sjunker drastiskt. Så nu är han förvarnad.

Trots allt välkomnar jag ändå min ökade känslighet. Den ska ju hjälpa mig att vara maximalt lyhörd för barnet och vara en byggsten när vi lär känna varandra under de där första omtumlande månaderna.