måndag 13 september 2010

Sorg

Mina tankar går till Tonci, som förlorat sin efterlängtade Embi. Den största skräcken för varje väntande mamma, men kanske särskilt för oss IVF:are, blev verklighet för henne. Jag önskar att det inte vore så!
Upplagd av kl.

4 kommentarer:

  1. sara14 september 2010 kl. 12:52

    Verkligen fruktansvärt,
    Men jag blir irriterad över det du skrev.
    Är det inte lika jobbigt för en som inte gått ivf att förlora ett barn? Älskar ivf:ar sina barn mer?
    Varför skulle det vara jobbigare för er att förlora ett barn än för oss som inte gått igenom det?

    SvaraRadera
  2. Timea15 september 2010 kl. 06:45

    Vi önskar med...
    Tack för dina ord, tankar och medkänsla!!

    SvaraRadera
  3. pärla15 september 2010 kl. 08:43

    Sara, du har rätt i att det ALLTID är sorgligt o hemskt när någon förlorar ett barn, oberoende av när det sker eller hur barnet kommit till! Det jag däremot tänkte på var att man som IVF:are kanske har mera oro och rädslor under graviditeten, eftersom man ofta har en ganska lång och krånglig process bakom sig. Man är så medveten om att ingenting är självklart och man har kanske redan flera förluster med i bagaget.
    Men man kan aldrig jämföra och mäta sorg. Det är bara den som sörjer som kan säga något om hurudan just den sorgen är och känns.


    Tonci, en varm kram till dig o din man!

    SvaraRadera
  4. Yevonde19 september 2010 kl. 00:30

    Jag är alldeles för välinsatt i hur mycket som kan gå snett. Jag är inte ivf-are, men väl i v.25. Om mitt barn dör nu förstår jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Jag förstår i princip vad du menar, det finns gott om människor som är helt naiva och inte tänker alls på att livet inom dem är skört och bräckligt. Men jag är inte en av dem.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)