Dramatik

Vi är hemma igen efter besöket hos de mina. Besöket där gjorde gott, men avslutades med en del dramatik. Eftermiddagen efter att jag skrev mitt förra inlägg (då Lina hade skrikit så förtvivlat på kvällen) hittade jag blodspår i blöjan. Jag blev alldeles kall om hjärtat och ringde rådgivningen direkt. Vi fick rådet att ta oss till akuten där barnläkaren fanns på plats, lugn och kompetent. Första misstanken var mjölkallergi, men urinprovet visade leukocyter så vi togs in på barnavdelningen för intravenös antibiotika och blåspunktion. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag hörde vad Lina måste utsättas för, både blåspunktion och insättande av kanyl för antibiotikan. De var tvungna att sticka henne tre gånger innan kanylen kom på plats på hennes lilla huvud. Jag klarade helt enkelt inte av att vara med och hålla fast henne, men som tur var fanns min syster där. Vi tillbringade natten på sjukhuset och fick följande dag resultatet från blåspunktionen: ingen urinvägsinfektion, trots allt! Så nu är det mjölkallergimisstanken som gäller och jag håller en strikt mjölkfri diet. Ännu idag fanns det en liten prick blod i blöjan, men det verkar kanske ändå lite bättre nu. Lina gråter inte vid bröstet längre, vilket hon gjort rätt ofta på sistone, och gaserna har också minskat något. Helt bra är det ändå inte, hon har gråtit mycket på eftermiddagar och kvällar och det skär i mammahjärtat att inte säkert veta varför. Innan jag fick barn trodde jag att det var själva skriket som var påfrestande, men nu vet jag att det svåraste är att inte med säkerhet veta orsaken till gråten och att inte lyckas trösta eller hjälpa denna lilla varelse, som väckt en kärlek som går genom alla skikt i ens personlighet.

Igår och idag har vi bara tagit det lugnt här hemma. Vi har behövt det alla tre. Vi har alla sovit dagssömn och knappt stuckit näsan utanför dörren. Tror vi fortsätter så resten av dagen också. Imorgon kanske, kanske vi kan tänka oss lite mera aktivitet, men bara lite.

Gråt

Det är jobbiga kvällar och nätter nu. Lilla Lina har ont, ont, ont i magen. Det har varit extra skönt att vara hemma hos de mina nu även därför. Här finns flera famnar, flera knän som gungar. Imorgon börjar min mjölk- och kaffefria tillvaro. Hoppas att det hjälper.

Sömn

Det här med att somna har blivit ett problem. Ännu för någon vecka sedan var det en barnlek att lägga Lina. Man lade henne i sängen, klappade om henne lite, gick ut och hon somnade så småningom av sig själv. Ibland kunde man behöva gå in några gånger för att ge henne nappen som hon tappat bort i sömnen, men hon vaknade sällan till på allvar och sov sedan lugnt vidare. Nu är det slut på lugnet. När hon inser att det är läggdags (denna insikt slår henne med full kraft när pyjamasen är på och vi går in i det mörka sovrummet, eller senast när hon legat i sängen en liten stund och just ska somna in) börjar hon gråta. Jag har kanske inte nämnt att min dotter har goda röstresurser? Det har hon. Hennes skrik skär nästan genom döva trumhinnor. Hittills har jag inte varit mycket för olika sömnmetoder, utan jag har burit och vaggat henne tills hon lugnat sig, men t.o.m. det är ibland otillräckligt numera. Det enklaste sättet, och det som ligger närmast till hands, är att amma henne in i sömnen. Det har jag gjort några kvällar nu. Då ligger hon där och smuttar, snusar och sover och tittar bara sömnigt upp när jag slutligen milt lossar bröstvårtan ur hennes mun. Hon håller händerna knäppta som till bön under hakan och är sötast i världen. Ofta vaknar hon till lite senare och gråter och vill ha nappen, men det brukar gå att lugna henne då utan att ta upp henne. Det är det där första skedet när hon just ska läggas som hon verkar tycka oerhört illa om och jag har ingen aning om varför. Hon är otroligt upprörd och jag vet inte riktigt vilka känslor som finns i det där upprörda skriket.
Har ni, kära läsare, tips, råd eller tankar om detta?

Njutning

Jag har det bra. Jag är hemma hos de mina tillsammans med Lina. Jag vilar, jag njuter, jag umgås och jag har absolut ingen brådska hem till mitt eget där min man troligen också finner tillvaron ganska vilsam just nu.

Linas leende

Vad jag tycker om det där fina, stora, glada leendet och glittret i hennes ögon, så utan skuggor!

Kropp

Det händer ibland att jag kastar en blick eller två mot dem. De där böckerna som ligger på ett sidobord. Böckerna som handlar om att komma i form efter graviditet och förlossning. Det stannar vid blickar.

Ingeting kunde intressera mig mindre just nu. Jag har nästan samma vikt som före graviditeten, men är förstås lite slappare här och där. Det känns så irrelevant i en värld av babydoft, blöjbyten, ammning, trötthet, mat, hem och hushåll. Jag känner en viss press att göra motion och träning till en prioritet, men i mitt hjärta är det inte alls viktigt. Detta är annorlunda än jag hade väntat mig. Jag känner en vila i min kropp som jag inte hade tidigare. Jag trodde jag skulle ha mera komplex nu än förr, men det är snarare tvärtom. Det känns som om hela jag, inklusive en slappare, mjukare kropp, är mera värdefull. Kanske det handlar om att jag känner att jag är mera vän med min kropp nu när jag äntligen fått vara med om att bära och föda och nu ge näring åt ett barn. Jag och min kropp har slutit fred. Min sorg under de många, långa åren av väntan och besvikelser handlade mycket om min kropp och min kvinnlighet. Det kändes som om kroppen inte ville samarbeta med mitt hjärtas önskan. Men under förlossningsarbetet upplevde jag mig på ett helt nytt sätt förankrad i min kropp, det var en så mäktig process, ett så otroligt skeende, som jag bara kunde följa med i och ge mig hän åt. Efter det, åtminstone ännu i detta skede, känns det så futtigt att tänka på platt mage och celluliter. Varför ska bilden av vad som är sexigt vara så snäv och ovänlig mot en naturlig kvinnokropp?

Award

Jag har förärats en award av Marre och ska berätta 7 intressanta saker om mig själv...Men eftersom det är väldigt svårt att gissa vad som är intressant för er som läser, så får ni nu alltså passa på att fråga 7 (eller flera) frågor som ni tycker det skull vara intressant att veta om mig! Off you go!

Vila

Lina och jag har haft en dag på tumanhand. Det har varit skönt. Hon äter extremt ofta nu igen både dag och natt, så jag är ganska trött, men på något sätt blev det ändå en väldigt skön dag. Vid tretiden vaknade hon efter en kort (alldeles för kort) sömnstund på balkongen och jag kände att vi båda behövde mera vila. Hon ville dessutom äta så jag bestämde mig för att den här gången struntar jag i att hon åt för en knapp timme sedan. Min lilla sparv vet inget om tider. För henne är allt ett enda nu, så jag bäddade helt enkelt ner oss i sängen, vände ryggen åt det strålande höstvädret, och så låg vi där i nästan två timmar, Lina först vid det ena bröstet och sedan det andra. Ibland sög hon ordentligt, ibland smuttade hon bara, båda slumrade vi till då och då. Ibland låg vi bara och tittade på varandra och småpratade. Det var det bästa beslut jag gjort som mamma på flera dagar. Varför ska man tänka så mycket på klockan hela tiden? På saker som man borde/vill göra? På röster som säger att bebisar ska ha regelbundenhet och fasta rutiner? Jag tror att både jag och Lina behövde den där stunden av att bara njuta av varandras närhet utan att något eller någon störde. Båda två tankade vi ro, värme, kärlek och närhet. Båda vilade vi. Det var som ett enda långt, tidlöst nu av innerlig närhet. En mamma och hennes llilla unge i ett skyddande bo...