Kropp

Det händer ibland att jag kastar en blick eller två mot dem. De där böckerna som ligger på ett sidobord. Böckerna som handlar om att komma i form efter graviditet och förlossning. Det stannar vid blickar.

Ingeting kunde intressera mig mindre just nu. Jag har nästan samma vikt som före graviditeten, men är förstås lite slappare här och där. Det känns så irrelevant i en värld av babydoft, blöjbyten, ammning, trötthet, mat, hem och hushåll. Jag känner en viss press att göra motion och träning till en prioritet, men i mitt hjärta är det inte alls viktigt. Detta är annorlunda än jag hade väntat mig. Jag känner en vila i min kropp som jag inte hade tidigare. Jag trodde jag skulle ha mera komplex nu än förr, men det är snarare tvärtom. Det känns som om hela jag, inklusive en slappare, mjukare kropp, är mera värdefull. Kanske det handlar om att jag känner att jag är mera vän med min kropp nu när jag äntligen fått vara med om att bära och föda och nu ge näring åt ett barn. Jag och min kropp har slutit fred. Min sorg under de många, långa åren av väntan och besvikelser handlade mycket om min kropp och min kvinnlighet. Det kändes som om kroppen inte ville samarbeta med mitt hjärtas önskan. Men under förlossningsarbetet upplevde jag mig på ett helt nytt sätt förankrad i min kropp, det var en så mäktig process, ett så otroligt skeende, som jag bara kunde följa med i och ge mig hän åt. Efter det, åtminstone ännu i detta skede, känns det så futtigt att tänka på platt mage och celluliter. Varför ska bilden av vad som är sexigt vara så snäv och ovänlig mot en naturlig kvinnokropp?