Syskontankar

Jag kan ofta känna mig urlakad, ammningen gör sitt till för det, särskilt sedan jag lämnade bort alla mjölkprodukter. Oron jag hade i början av graviditeten, att det skulle vara svårt att återkomma till normalvikt, visade sig vara totalt obefogad. Jag väger mindre än vad jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Det är i och för sig trevligt att de där jeansen, som alltid varit lite obekvämt tajta, plötsligt är hur bekväma som helst, men den här vikten passar inte mitt psyke. Jag tror att mitt psyke i grunden är robust, tåligt och ganska lättsinnigt glatt, men en kombination av sömnbrist, omvälvande moderskap och viktnedgång gör att jag ofta känner förtvivlan och oro, och jag blir väldigt lätt stressad. Kanske det mitt i allt det robusta finns en sårbarhet och känslighet som kommer fram i situationer som denna.

Ändå tänker jag på ett syskon åt Lina nästan varje dag. Jag försöker att skjuta upp de tankarna och ta vara på nuet, men jag skulle så gärna få uppleva allt det här en gång till. Jag inbillar mig att jag kanske skulle känna mindre oro och osäkerhet och att jag kanske skulle kunna njuta mera avslappnat och bekymmersfritt. Det måste vara den största illusionen... Känner jag mig själv rätt så skulle jag oroa mig precis lika mycket, om inte mer- enligt logiken att allt ju inte kan lyckas så bra en gång till. Jag skulle så gärna se Lina leka med ett syskon, men vet inte om jag skulle orka ge mig in i IVF-rumban igen. Dessutom måste ju min man vara med på noterna och han är inte beredd ännu. Jag försöker alltså lägga drömmen åt sidan för tillfället, men den smyger sig på med jämna mellanrum och häromnatten drömde jag att jag väntade en son.