Andra gången gillt...

Hoppsan! Det har varit trafik här på min blogg trots att jag varit så frånvarande. Välkomna åter, jag kanske börjar blogga lite mera aktivt nu igen eftersom vi just har kommit igång med vår andra stimuleringsprocess. Denna månad började mensen, för omväxlings skull, för tidigt och jag trodde att vi kanske inte skulle hinna komma igång eftersom det varså svårt att nå kliniken, men vi hann just precis i tid och fick träffa läkaren och börja spruta samma dag.

Det har varit en bearbetningsprocess på gång efter att vårt FET misslyckades. När de första spåren av mens kom tänkte jag käckt att även barnlöshet har sina goda sidor och att jag vill fokusera på allt gott som finns i mitt liv istället för på det jag saknar. Mensspåren fortsatte, men i väldigt, väldigt liten skala och jag slogs plötsligt av en förhoppning om att det kanske inte var mens på kommande i alla fall utan något annat... Hade knappt hunnit uttala tanken högt innan blödningen följande dag började på allvar och nästan hejdlöst. Den dagen klarade jag ännu av att hålla modet uppe, men följande dag bröt tårarna fram. Jag grät i princip hela dagen. Tårarna bara rann och rann. Jag som hade försökt så att INTE hoppas. Jag blev själv överraskad av min starka reaktion.

Men man samlar sig och torkar tårarna för en ny dag. Och så har sommaren gått, dagarna har avlöst varandra, soliga, lediga, regniga... I något skede insåg jag att jag behöver älta mina känslor och tankar om vårt barn som inte blir till tillsammans med någon. Jag behövde höra mina egna ord. Och jag kände att det var min man som jag behövde som lyssnare. Det gick inte att prata med någon annan. Det fanns de som ville lyssna, som frågade och hörde sig för, men av någon orsak kunde jag inte gå på djupet just då. Jag kunde avlägga en rapport över läget, men jag kunde inte bli emotionell. Tills en kväll ute på stugan förra veckan då jag insåg att mensen igen är på gång och att vi kanske missar denna månad om vi inte lyckas få en tid på kliniken. Till bilden hör att det har varit omöjligt att nå kliniken under juli och jag har dessutom dragit mig för att ringa. Har känt motvilja bara inför tanken och blivit på dåligt humör de dagar jag försökt komma fram på linjen.
Hursomhelst så kände jag att jag hade samlat på mig sorg igen. Jag försökte med olika undvikande strategier som att försjunka i en bok och liknande. Jag försökte också lite trevande föra ämnet på tal med min man, men upplevde att han blev frånvarande, vilket jag tolkade som att han inte orkade eller ville tala om det just då. Så på kvällen när vi lade oss hade jag läst igenom boken jag försökt skingra tankarna med, problemet var bara att det var en väldigt sorglig bok... Den natten grät jag en hel del igen, men jag fick uppleva att min man fanns där för mig, att han lyssnade och var fullt närvarande. Det gjorde gott. Jag kände att han förstod.

Några dagar senare var vi med på ett dop och när vi kom hem på kvällen och min man hade somnat började tårarna plötsligt rinna igen. Jag kände att det var tid för tårar och att jag denna gång behövde gråta ensam. Det kändes skönt att bara låta tårarna rinna, att sörja att jag kanske aldrig får pussa runda, mjuka små kinder, kanske aldrig får känna värmen och tyngden av ett litet barn i mina händer som längtar så intensivt efter det.

Nu är vi alltså igång med en ny stimuleringsrunda. Jag har sprutat mig tre kvällar redan och ska på kontroll på fredag. Jag ber om kraft och mod och tänker på de kvinnor jag känner som kämpat sig igenom ännu flera varv i IVF-karusellen. Några utan att någonsin få "lön" för mödan och några som fått sitt önskade resultat.