måndag 15 mars 2010

Vecka 24

I helgen fick jag träffa en tremånaders bebis och plötsligt blev det så mycket mera konkret vilken fantastisk liten en jag väntar på. På kvällen när jag skulle somna överfölls jag av en alldeles enorm otålighet och längtan efter att få träffa vår lilla, inandas doften, se in i de yrvakna ögonen, leka med de små händerna och fötterna, känna den lätta, lilla tyngden i min famn. Jag vågar faktiskt inte ännu prata om babyn som flicka eller pojke, ultrat kändes ändå så pass osäkert. Trots det har jag inte kunnat låta bli att köpa några söta små flickkläder.

Jag träffade även en av mina barnlösa vänner. Hon har gått igenom lika många IVF-behandlingar som jag, men otaliga inseminationer före det, varje gång utan det så hett efterlängtade resultatet. Jag kunde se att hennes inre var fyllt av smärta när hon såg min växande mage. Det gör ont i mig också när jag ser det och jag känner igen skuggan av min egen stora sorg under alla mina år av längtan. Detta sätter igång flera reaktioner hos mig. Dels försöker jag göra vad jag kan för att vara en god vän, dels känner jag en sådan djup tacksamhet över att jag nu är så långt som jag är, men dessutom drabbas jag av en skrämmande oro. Varför skulle just vi lyckas? Det här kan inte fortsätta så där lyckligt, det kommer att hända vår lillunge något och sedan kommer vi aldrig att lyckas igen. Helt irrationella tankar med andra ord, eftersom graviditeten flutit på helt normalt så här långt och allt har sett bra ut hela tiden. Ändå finns den där oron där med jämna mellanrum. Kanske jag kommer att kunna slappna av först när jag håller babyn i min famn, för en överbeskyddande hönsmamma vill jag verkligen inte bli.

4 kommentarer:

  1. Förstår verkligen att oron fortsätter trots att graviditeten ändå gått bra ändå till vecka 24. Kram.

    SvaraRadera
  2. Vecka 24! Wow! =)
    Det måste kännas nåt så fantastiskt underbart nu tjejen!!!

    När ska ni kolla igen om det blir en flicka eller pojke?

    KRAM

    SvaraRadera
  3. Förstår dina splittrade känslor när du träffar din vän, men försök att bara njuta av din lycka. Det var er tur nu, och nog det viktigaste av allt att du förstår henne tror jag betyder mycket bara det fast hon är ledsen.
    Stora kramar

    SvaraRadera
  4. Joanna, vi har inte riktigt bestämt om vi tänker kolla igen. Vi kanske väntar tills vi får träffas. Om jag kan hålla mig tills dess... :)

    SvaraRadera