Vemodstankar

De senaste två dagarna har jag för första gången känt ett behov av lite distans till Lina. Det är en aning vemodigt att konstatera det. Det går inte att hålla fast de skimrande ögonblicken, babydoften, den lena huden, litenheten i hennes hand, närheten mellan oss - allt detta är föränderligt, så som allt som lever är. Vetskapen om att jag kanske aldrig får uppleva det här skedet igen (ja, jag får ju aldrig uppleva det just så här med just denna lilla människa igen, men kanske inte heller med en annan liten en) väcker sorg och vemod, nästan innan ögonblicket är förbi. Jag har varit borta från Lina bara två gånger ännu på dessa snart fem månader. Jag tror att det skulle vara dags för mig att få mera luft. Kanske det också skulle göra gott för Lina. Och för Linas pappa.