Kontrollultra vecka 35

Kontrollultra idag igen. Och om två veckor på nytt. Den här läkaren tyckte att fostervattnet visserligen är lite knappt, men tillräckligt. Hon betonade att det inte finns orsak till oro, men att man vill följa med utvecklingen i alla fall, eftersom bebisen dessutom verkar vara så liten. CTG-kurvan var fortfarande som den skulle och min lilla människa därinne rör på sig varje dag (och en del nätter också). Känns nästan lite tråkigt att springa på ultra titt som tätt nu. Idag fick jag en så surrealistisk känsla när jag låg där med magen i vädret i det mörka rummet med ultramaskinens låga surrande och läkarens mummel som enda ljud, medan hon förde ultraljudssonden över min mage och tryckte på knappar hit och dit. Jag kunde se delar av mitt barn avteckna sig på skärmen, men det blir ingen helhetsbild i det här skedet, så det ökade känslan av overklighet och något främmande.

När jag och mannen kom ut därifrån och han genast var inne på helt andra samtalsämnen, som om vi inte alls just sett vårt barn, hängde jag inte med i svängarna, utan överfölls av en överraskande matthet och blev plötsligt full av gråt. Kände att det finns spänningar och stressmoment som tynger mig och att jag, trots det läkaren sade, ändå känner lite oro över vår lilla som visserligen tycks växa, men som nätt och jämnt hålls med längs minuskurvan. Det kändes som om Lillungen är så liten och utsatt och vem vet vad allt som ännu kan hända...
Kanske speglade denna reaktion min egen känsla av utsatt sårbarhet just nu.

Vi var på föräldraförberedelsekursen igår och ämnet för dagen var parförhållande och föräldraskap. Vissa, för mig och min man känsliga punkter, vidrördes och det påverkar mig idag.