Ingenting har ju egentligen förändrats sedan före vårt första misslyckade IVF-försök. Sakligt sett så är vi varken närmare eller längre från föräldraskap än tidigare. Enligt läkaren är det samma chans, procentuellt sett, för en kvinna att bli gravid under en alldeles vanlig ägglossning som under en IVF-behandling, dvs 25-30%. Inte särskilt stor alltså och för oss träffade det inte rätt denna gång, men det gör ju inte situationen mer eller mindre katastrofal än tidigare. Samma barnlöshet är det ju ändå. Det är bara det att jag hoppades och väntade mera nu än under en vanlig månad.
Kanske det är därför jag reagerar som ett sårat djur. Vill dra mig undan flocken. Vill vara ifred. Som sårade djur kan anfalla anföll också jag idag min man, med ett raseri som förvånade mig själv. En sak som irriterat mig länge, men som jag inte orkat ta upp, blev utlösaren. Jag blev så tvärarg. På en halv sekund var vi plötsligt mitt uppe i ett praktgräl. Vi hann inte hålla på länge eftersom jag var på väg till ett bokat möte, men jag kände mig skakad när jag steg ur bilen och han fortsatte vidare medan jag gick på mitt möte. Så under ytan är vi båda spända, trötta och slitna även om vi kämpar hårt för att hålla modet uppe. Jag överraskades av att se mig i en spegel på stan idag och jag såg så sliten ut. Det hjälpte inte ens att jag varit hos frissan igår.
Det tunga med IVF-processen är att jag upplever den som en inkräktare. Den inkräktar på allt, min kvinnlighet, min kroppsliga integritet, mitt sexliv, min sinnesfrid, mitt äktenskap... Jag har försökt se IVF-behandlingarna som en möjlighet, men min kropp säger mig ett annat budskap. Kanske det är det där att det inte blev någon lön för mödan.
4 år sedan
Vet inte riktigt vad man ska säga för att pigga upp dig. Det e svårt. Finns nog inget direkt. Det enda jag tänkte på att nästa gång måste det gå, känns lite kliche (stavas det så?) att säga att man måste vara positiv men det känns som om det e det enda som fungerar. Vi e igång med vårt andra försök nu. Håller alla tummar och tår för er!!
SvaraRaderaKan känna igen mig i en del va det du skriver... för visst inkräktar det på ens liv. Hoppas på bättre lycka för er nästa gång!
SvaraRaderaDet är svårt och det tär både på en själv och på förhållandet. Vi hade också våra bråk och svarta hål. Men man kravlar sig upp igen och vidare mot nästa mål. Ibland ville jag bara ge upp allt för att i nästa stund tänka, nä nu jävlar kör vi igen.
SvaraRaderaKram!
Rockygirl, hoppas innerligt att ert försök lyckas!!!
SvaraRaderaTack, Em och Jenny!
Oj vad jobbigt att läsa din blogg. Men oj vad skönt att läsa när du så exakt sätter ord på hur det känns. IVF:en tar verkligen över hela ens verklighet. Sitter med en kopp kaffe och har precis tagit pregnylsprutan efter en återföring. Som inte gick så bra, embryot hade tappat celler vid upptiningen. Herregud,vad man lär sig, hade ingen aning om att det kunde tappa celler. Trodde att det antingen funkade eller också inte. Märkligt mellanland vi hamnade i. Med mindre än 5 % chans. Dessutom var det den sista frusna stackaren så efter sommaren är det väl bara att ta nya tag igen. Hur orkar man egentligen? Hur orkar du?
SvaraRaderaKära anonym, jag är med dig i tankarna! Det är verkligen en egen värld man färdas i och ibland orkar man bättre och ibland sämre...Titta gärna in igen om du orkar, det vore roligt om du vill lämna en liten kommentar någon gång om hur det går för dig. Styrkekram!
SvaraRadera