Nu

Min man och jag hade en långsam och skön början på dagen idag. Med ömhet och en smula vemod konstaterade jag att hans hårfäste har krupit uppåt en bit det senaste året. Omärkligt sker det. Åldrandet. Min hud förändras också, obevekligt.

Den sorgsna känslan efter det misslyckade IVF-försöket har bytts ut mot en trotsig, nästan aggressiv, motvilja mot att överhuvudtaget beakta möjligheten att vi kanske aldrig får ett barn. Just nu vill jag hålla fast vid hoppet och vad som sedan händer får vi se. Jag har sörjt så många år redan, jag känner att jag inte har tid att sörja mera. Jag vill leva, vara glad och njuta av allt gott som finns.

Idag har jag en liten flicka här på besök. 7 månader är hon, en sötnos med bruna, allvarliga ögon och bestämd mun. Hon sover just nu. Det gör ont att träffa småbarn och deras mammor, men jag vill ändå inte beröva mitt liv detta. Varför göra livet ännu mera tomt på barn? Dessutom tror jag att det är bra för min bearbetningsprocess att utsätta mig för stinget i hjärtat. Samtidigt tror jag att barnlösheten kanske hör till de sorger som aldrig riktigt läker helt, hur mycket man än gråter, hur mycket man än pratar och bearbetar. Det kommer ändå att vara ett tomrum som man bär med sig livet ut. En undran över hur det skulle ha varit om... En undran hur barnet/barnen skulle ha sett ut och och hurudana personligheter de hade varit, hur man skulle ha upplevt föräldraskapet, osv, osv. Men detta vill jag inte tänka på nu. Nu vill jag leva i nuet.