onsdag 6 maj 2009

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.

6 kommentarer:

  1. Men ni vågar i alla fall försöka. Vi är en hel del som inte ens vågar det. Det är bättre att aldrig hoppa om man är rädd för att landandet ska bli för hårt. Å andra sidan får man aldrig chansen att känna att vingarna bär heller...
    Lycka till!!!

    SvaraRadera
  2. Menar du verkligen att de gjort blommiga små graviditetstest? OJ då! Precis som du säger är långt ifrån alla som visar sig vara gravida glada över det - och många av de som vill vara gravida får heller inte till det. Verkar inte helt pedagogiskt med blommiga och romantiserade test då. Oavsett varför man testar är det ju ofta 50 procents chans att det INTE är bra, vad svaret än är.

    SvaraRadera
  3. Styrkekramar till dig i massor! Endast de som varit med om ofrivillig barnlöshet vet hur jobbigt det kan vara. Håller tummarna ändå!

    SvaraRadera
  4. Anonym, du har rätt i att det inte är en lätt process att ge sig in i. Vi kom fram till att vi vill försöka, men det är svårt att veta vad som är bäst. Hoppas att det ska lyckas för dig/er ändå, jag tolkar din kommentar som att ni försöker "the natural way".

    Ann-Katrin, jo, minsann, blommiga, skära och allt möjligt...

    Tack Maria, jag behöver varenda styrkekram!

    SvaraRadera
  5. Jag vet hur du har det. Det är verkligen förskräckligt jobbigt när kroppen inte vill. Önskar att jag kunde säga något som gjorde det lättare.

    SvaraRadera
  6. Tack, Inga. Kanske man bara måste försöka tro att kroppen vet vad den gör och att jag ännu ska få nåden och gåvan att bli mamma. Jag vill inte sluta hoppas än.

    SvaraRadera