tisdag 19 maj 2009

Måndag

På måndag ska vi till kliniken igen. Första gången vi skulle dit hade jag förberett mig i veckor, jag var laddad, förberedd, hade varenda fråga väl genomtänkt och till pappers. Jag kände mig uppåt och optimistisk. Vi skulle äntligen komma igång på allvar.

Den här gången har jag flyktigt, då och då, tänkt på frågor jag vill ställa, men har inte skrivit ner dem. Än. Jag har inte riktigt orkat engagera mig på samma sätt nu eftersom jag har mindre hopp om önskat slutresultat. Vi har två frysta embryon, men inget av dem var av toppkvalitet. Jag vet inte ens om de är frysta tillsammans och om båda alltså kommer att tinas upp.

Under de kommande dagarna ska jag tänka igenom vilka frågor jag vill ställa. Jag vill ändå vara förberedd. Det har kanske att göra med att man vill känna sig delaktig i det som berör en på så många plan. Jag vill inte vara ett objekt för vårdåtgärder utan en aktiv deltagare. Jag har önskat att vi ska få en annan läkare än den som vi hade de två senaste gångerna eftersom hon var väldigt dålig på att informera och överhuvudtaget kommunicera om vad hon sysslade med där mellan mina ben.

2 kommentarer:

  1. Tack för styrkekramen. Märklig känsla att dela med sig av de här tankarna med någon man inte känner. Jag har inte pratat med särskilt många om vad vi håller på med. Varför... kanske för att jag inte pallar att hamna i facket barnlös och bli någon som alla ska tycka synd om. Det är svårt att förhålla sig till ömkan... Även fast alla menar väl.
    2 embryon i frysen - tror inte att man fryser dem tillsammans, utan ett och ett. Kanske varierar det mellan klinikerna.
    Klokt att skriva ner frågorna. Man blir ju helt tom i huvudet när man väl sitter framför doktorn och själv brukar jag börja gråta när jag ska fråga om de jobbiga sakerna.
    Modigt att byta doktor! Väldigt bra att faktiskt kräva någon som du känner dig bekväm med.
    Håll fanan högt :-) /karma (fd anonym som nu har fattat hur man skaffade sig ett eget namn)

    SvaraRadera
  2. Hej Karma! Jag har grubblat över att jag "skriver av" mig på en blogg som okända människor läser, istället för att dela mina tankar o känslor med mina nära o kära. Men jag tror att det har att göra med att jag inte orkar med att bli tyckt synd om...Ska folk tycka synd om mig resten av livet då ifall jag aldrig får barn? Det vill jag ju inte. Och mitt liv snurrar ju runt andra saker också än längtan efter ett barn, jag vill inte blir sedd som den "barnlösa". Så jag fortsätter att blogga och pratar bara ibland med nära o kära om denna sak.
    Kram till dig!

    SvaraRadera