Sprutdag 2

Den här IVF-rundan (vår 3:e) känns annorlunda. Jag känner mig så lugn. Det är inte den där nästan lite hysteriska anspänningen som första gången då jag inte kunde tänka på annat, då jag ville veta allt som fanns att veta och helst lite till, då jag spände mig massor inför varje läkarbesök och ansträngde mig för att göra allt 110% rätt. Det är inte heller som FET:et vi gjorde strax efter det första misslyckade försöket. Då var det ägglossningsstickor som var svåra att tolka, en besvärlig återinföring och sedan en väntan som var jobbig följd av en djup besvikelse mitt i glad sommartid. Vårt andra IVF-försök kom igång hastigt och lustigt efter att vi äntligen fick en tid till kliniken efter sommaruppehållet. Vi råkade få en tid som sammanföll lämpligt med min menscykel och skickades direkt från kliniken till apoteket för en ny sprutomgång, den som misslyckades totalt. Kroppen kändes helt annorlunda än första gången. Jag kände helt enkelt alldeles för lite av sprutorna. Inte som första gången då jag inte ens kunde rikta duschen mot magen för att jag var så öm och svullen av alla äggblåsor på tillväxt. Men ut plockades äggen även denna gång, bara just en aning för tidigt...

Nu upplever jag vårt tredje försök. Jag var från början inställd på att "njuta" av detta, som jag tänker mig att är vårt sista försök. Jag tror att ni som gått eller går igenom IVf förstår vad jag menar med "njuta"... Det här är kanske det närmaste en graviditet jag någonsin kan komma. Jag känner mest ödmjukhet inför livets mysterier och jag har faktiskt känt mig glad mest hela tiden under det här försöket så här långt. Om det blir ett barn inser jag att mycket kommer att förändras och därför njuter jag på ett särskilt sätt av tvåsamheten, av friheten, av att vara ensam ibland. Ja, till och med mitt jobb får en särskild glans vid tanken på att det kanske blir ett avbrott.

Samtidigt kan jag känna ögonblick av häftig och intensiv sorg när jag hör om andra som är gravida eller om par som kommit in i adoptionsprocessen. För ett ögonblick kan jag känna mig ensam och genomsyrad av smärta och längtan. Jag kan se på mammor som umgås och känna kylan av utanförskapet. Jag ser på gravida kvinnor eller mammor tillsammans med sina barn och känner mig halv.

Jag kastar en blick på alla de andra som sitter i väntrummet på kliniken och undrar hur det känns för dem, hur det påverkar deras relationer, deras självbild, deras livssyn.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Kanske med att jag väntar på, nästan ser fram emot, att sprutorna ska börja verka. Jag vill känna av dem så där som första gången. Jag vill få enorma bröst, jag vill känna av att jag har äggstockar som skvalpar omkring för varje litet steg jag tar, jag vill se ut som om jag redan vore i början på en graviditet. Jag vill känna att magen är öm, att jag inte kan luta mig mot något, att min man inte ens kan röra lite försiktigt vid magen utan att det ömmar.

Jag vill inte tänka så mycket på tiden mellan återföring och test. Tiden då man kanske bär på en hemlighet, men då själva hoppet känns tungt. Varje gång har det varit den del av processen som jag upplevt som tyngst, då har jag mått som sämst, varit mest nere och upplevt det svårt att vara tvungen att möta omvärlden varje dag. Jag vill inte tänka så mycket på det nu, men samtidigt vill jag börja förbereda mig på det, hitta strategier för att hålla ut de två veckorna. Den här gången kommer jag att börja testa långt före testdagen. Så tänker jag nu. Det får bli mitt sätt att klara av den där plågsamma väntan och hormonberg-och-dalbanan som tydligen är mest kännbar för mig just då. Det är kanske så det får bli...

Ikväll tar jag min andra spruta.