Elva

11 äggblåsor. Det var dagens summering på ultraljudet och äggplockningen blir på onsdag. Idag känns allting självklart och enkelt. Jag är lugn inombords och har en stark känsla av att det kommer att lyckas.
Helgen var inte så lugn. Jag kände mig orolig och otålig. Tänkte också att det känns främmande, konstigt och onaturligt att blanda in en hel sjukhusvärld i det som egentligen bara berör min man och mig. Kände det som om ivf-processen var en inkräktare på privat område. Och ja, det känns som ett misslyckande att jag inte har blivit gravid på vanligt vis. Tankar från tidigare skeden i processen om det moraliskt vettiga i att befrukta ägg som kanske aldrig används dök också upp. Och om det moraliskt vettiga i att överhuvudtaget satsa tid och pengar på att sätta ett barn till världen om våra kroppar inte har lyckats få till det tillsammans. Jag orkar inte gå in i dessa tankar längre. Det är en ändlös väg utan enkla svar.
Egentligen är jag rädd att vi inte ska bli bra föräldrar och att vårt förhållande inte skall klara av den stress en ny liten, av oss totalt beroende, människa för med sig. Ändå har vi kämpat oss igenom så många hinder redan. Varför skulle vi inte klara av denna utmaning också?