Oro

Äntligen vardag så att jag kunde ringa kliniken. Fick tid för ultraljud på torsdagmorgon. Tyvärr var det en annan läkare än den vi träffade första gången. Hon verkade väldigt kompetent och fick mig att känna att jag var i trygga händer så jag hade gärna fortsatt med henne.
Två dagar av sprutning bakom mig nu. Känner inget särskilt alls och sprutandet i sig är varken krångligt eller obehagligt.

Mina vilda förhoppningar har tystnat och lagt sig. Jag vågar inte hoppas så mycket nu när vi har kommit igång på riktigt. Det är så mycket som kan gå fel.

Såg en pappa med en gravt handikappad dotter på stan häromdagen. Det skar i mitt hjärta. Tyckte mig se både kärlek och förtvivlan i pappans blick. Jag är rädd för att vi, om vi ens får barn, skulle få ett barn som är skadat på något sätt. Livrädd, faktiskt. Jag vet inte hur vi skulle hantera den där blandningen av kärlek och förtvivlan. Det och tusen andra saker kan jag oroa mig för. Men är det klokt att göra det? Livet ger vad det ger, oro har inte löst många problem hittills. Jag måste lita på att jag och min man kan möta och ta oss igenom allt som ligger framför, vare sig det är besvikelser eller glädjeämnen. Ett friskt barn, likväl som ett sjukt, för garanterat med sig av båda sorterna.

Och ändå: jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag vill så gärna bli gravid.