Graviditetstest

Under alla år som jag har haft mens har den kommit punktligt som en klocka. Regelbundenheten själv, rena skolboksexemplet på menscykeln. Tills för ca sex månader sedan. För nästan första gången i mitt 36-åriga liv var mensen försenad. Först en dag. En dag till därefter. Ännu en dag förflöt utan minsta tecken på mens. Jag började hoppas. Jag började fantisera. Min man och jag kuttrade som små duvor och plötsligt såg jag världen, livet, allt och alla på ett helt nytt sätt. Det var som om alla färger var klarare, allt hade en djupare mening, allting skulle ordna sig och bli rätt till slut. En dag till gick förbi. Jag beslöt mig för att gå och köpa mitt livs första graviditetstest. Det kändes som en högtidsdag.
Kom in på apoteket, stod länge framför hyllan med testerna och kom ihåg hur jag några år tidigare med en känsla av sorg undrat om jag någonsin skulle ha orsak att köpa ett test. Såg mig omkring och hoppades att någon av apotekspersonalen skulle komma fram till mig, jag ville dela den magiska stunden med någon. Ingen kom och jag valde ett test och gick fram till kassan där en ung flicka stod. Det var tydligt att hon inte alls förstod hur betydelsefullt det kändes att få köpa ett test.
Följande morgon steg jag upp med en vårvind i magen. Det kändes så. Lite rädd också faktiskt. Tänkte tanken: "vad har vi nu ställt till med?". Det dröjde inte länge innan jag hade testet framför mig och testfältet färgades, men bara ett enda streck. Inte det minsta positivt. Inte en chans att tolka det på något annat sätt.
Jag behöver knappast berätta hur det kändes.