Jag ser in i sorgens ögon
istället för i ett litet barns ansikte.
Mitt vardagsrum och kök är tomma,
golven är rena.
Det är mest tyst överallt
och alltid.
Min famn är tom.
Så här uttryckte jag min längtan i fjol, en höstdag när det kändes extra tomt att vara bara två.
7 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar