Hoppet

Hur mycket kan man hoppas egentligen? Alldeles för mycket kanske. Jag surfar på gravid-sidor, bläddrar i klädkatalogen och stannar till vid mammakläderna, jag ser bara småbarnsmammor överallt och försöker föreställa mig i rollen. På natten när jag inte kan somna ligger jag och funderar på hur vi ska få rum för babyn i vår lägenhet. På vilken sida om vår säng ska babyns säng stå? Och annat sånt. Det pirrar i mig av spänning och förväntan. Vi har väntat så länge på att få komma igång med behandlingen, det har varit så många om och men före vi nu äntligen har det inom räckhåll.
I informationspappren från kliniken står det att det är bra om man har så lugn livssituation som möjligt. Ha! Som om sådant kunde beställas... Min man står inför att bli uppsagd, med allt vad det innebär av jakt på nya jobb, eventuellt för oss båda om vi måste flytta för att han ska få ett jobb. Inte alldeles lugnt och stabilt med andra ord.

Jag kommer kanske att må illa av behandlingen, jag kommer kanske att bli fruktansvärt besviken när det är dags att göra testet, ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ivrigt och alldeles vildvuxet är mitt hopp.

Besöket på kliniken förra veckan var för övrigt mycket bra. Läkaren var vänlig, kunnig och ingav förtroende. Vi har blivit flyttade från en annan klinik till den nuvarande och jag kommer att vara evigt tacksam för den flyttningen vare sig det blir barn eller inte, eftersom bemötandet på vår nya klinik är så mycket bättre!