Stora skälvan

Jag hade tänkt försöka mig på en ny attityd. Min slogan skulle bli: "jag är gravid tills motsatsen är bevisad", som någon så bra uttryckte det på familjeliv.se.
Men ikväll när våra gäster var här kände jag mig mest trött och trög och vemodig. Särskilt när de ville låna vår dator för att surfa info om adoption eftersom de just ställt sig i adoptionskön.
Jag oroar mig för så mycket ifall det verkligen blir ett barn av det här, jag sitter insnärjd i en massa orosvisioner och lyckas inte slingra mig ur dem. Märkligt att jag nästan oroar mig mer för konskvenserna av ett plus än för ett minus. Blir det ett minus fortsätter vi ju bara som förrut, men blir det plus...

Samtidigt önskar jag hett att jag skulle ha ens något litet graviditetssymtom, men icke!