The story of waiting

Gårdagkvällens stick gjorde lite ont och det blev ett litet märke som känns idag eftersom byxorna trycker på just där. Tog en lång promenad efter jobbet och lät tankarna vandra i lugn takt. Själv höll jag upp farten rätt bra! :)

Om det inte blir ett barn för oss så kan jag acceptera det. Jag tror att livet ändå kan var fyllt av mening och utmaningar och att det ändå finns människor som behöver oss. Jag kan också se att ett liv utan barn innebär en större frihet, ett större lugn och mindre smärta och oro. Det sägs att föräldraskap är som om ens eget hjärta vandrade omkring ute i världen och det är ju tyvärr en värld som har sina mörka, onda och kaotiska sidor.

Ändå skulle det vara en livsdröm som går i kras. Jag är uppvuxen i en kultur där barn är viktiga och värdefulla. De är en Guds gåva och kvinnans främsta och förnämsta uppgift är moderskapet. De senaste tio åren har jag sörjt denna dröm som verkat så skör och oåtkomlig. Först för att vårt förhållande var så skört och min man mådde så psykiskt dåligt. I den situationen var det absolut inte var rätt tidpunkt att tänka på barn även om min kropp hade en väldigt stark längtan. Så jag sörjde och längtade i tysthet, men vi kunde sällan prata om barn. Ämnet var för känsligt och skapade för stor press på relationen.

Sedan hände något. Min man fick depressionsmedicin (räddningen för vårt äktenskap) och vi kunde sakta, sakta börja närma oss varandra och det förut så brännande ämnet barn. Min längtan var lugnare, inte så intensiv, kanske jag på något sätt hade försonat mig med tanken att leva utan barn. Nästan så att jag inte längre ville, vilket nog till en del var en försvarsreaktion för att hantera förlusten av en dröm som låg så djupt inom mig. Min man, som känt sig mycket främmande för allt vad barn heter, började göra små försök att få kontakt med barn vi träffade. Allting förändrades sakta men säkert och jag minns ännu den vackra, strålande höstdagen när vi slutligen bestämde oss för att nu, nu är det dags att lämna preventivmedlen. Jag har sällan känt sådan lycka och livskraft inom mig. Jag kände mig som om jag bar på en underbar hemlighet. Vårt samliv blev plötsligt så mycket mera spännande och levande. Det var lek och lust och en ny ömhet. Som om vi, bara vid tanken på barn, blivit mera fästa vid varandra, mera helhjärtat överlåtna.

Ganska snart tänkte jag tanken att vi kommer att behöva hjälp. Vi är inte helt unga och tiden går snabbt. Jag har flera vänner som haft/har fertilitetsproblem och jag var medveten om att det är fullt möjligt att det händer oss också. Det har gått lång tid från första kontakten med sjukvården tills vårt första IVF-försök nu har startat. Nästan tre år. "Förlängd väntan tär på hjärtat", säger Ordspråksboken så klokt. Det har jag kunnat känna. Min väntan började ju inte för tre år sedan, den började långt tidigare. Som en ungflicksdröm.